Varför just en bok om konst och passion?

Det kändes naturligt att skriva om en kvinna i 35-årsåldern som är konstnär, med tanke på att det ligger mig själv så nära till hands med utställningar, konstnärligt skapande och hela den biten. Passionen och den förbjudna kärleken mellan Ofelia och Maxi bidrog till scener där jag kunde plocka fram en mer sensuell och poetisk sida av mig själv och mitt sätt att skriva på.

​

Känner du igen dig själv hos några av karaktärerna? 

Självklart så kan jag förstå varför de agerar som de gör, men också i vissa fall vart de har fått i det ifrån. Ofelia känner precis som mig att hon inte är något vidare på att vara social, men å andra sidan handlar det mest om hur man ser på sig själv. Maxi är nog hur jag skulle vara om jag var född till man - åtminstone när det kommer till att vältra sig i dikter och romaner från svunna tider, för det är vad jag själv läser. Sedan kan jag också inneha Veras frispråkighet och Harriets sluga, misstänksamma sida. 

​

Har du någon personlig favoritscen i romanen?

Scenerna där Maxi förför Ofelia. De kan ses som både romantiska och väldigt ironiska. Som deras krokisession på Campus Helsingborg när Maxi "viftar med framsvansen". Det är mer komiskt än erotiskt, men vi alla uppfattar situationer på olika sätt. Sedan scenerna där vi får ta del av vad som händer mellan Ofelia och Gabriel när ingen annan ser på. Där vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, vilket flera läsare har hållit med mig om.

​

Blir det någon uppföljare?

Jag har spånat på idéer som innehåller mer om Ofelias och Veras vänskap, men ingenting är bestämt ännu.

 

Några fler böcker istället kanske?
Absolut! Jag har påbörjat en feelgood-thriller, vilket kanske är en helt ny term? I vilket fall som helst innefattar den en kvinnlig chef som även är psykopat. Tanken är att den ska skrivas ur ett manligt perspektiv i jag-form, men vi får se hur det hela artar sig.

​